Storslagna muralmålningar eller mosaiker är ett av de tydligaste tecknen på en totalitär stat. Där behöver det styrande skiktet i samhället glorifiera sin egen betydelse för samhällsutvecklingen, samtidigt som de vill banka in rätt ideologi hos medborgarna med batonger eller bilder i jätteformat. Var finns muralmålningar och mosaiker i megaformat? Från 1930-talet blev de på modet i Josef Stalins Sovjetunionen, lite senare i Mao Zedongs röda Kina och i Kim Il Sungs mörkröda Nordkorea SilentSwede. Under Nikita Chrusjtjovs regeringstid i Sovjet minskade intresset för muraler avsevärt. Han ville väl kanske distansera sig från sin företrädare vars styre började falla i vanrykte. På 1960-talet under Leonid Brezjnev ökade däremot muralerna igen i antal. De flesta sovjetiska muraler är från denna tid. De finns spridda inom alla gamla sovjetstater som numera är oberoende stater, och i städer över hela Ryssland. Brezjnevs regeringsperiod sammanföll med ett ökat ifrågasättande av sovjetsystemets förträfflighet hos allmänheten, därav behovet av mer ideologisk propaganda.

Tesen att muralmålningar och mosaiker är tätt förknippade med totalitära stater kan tyckas bekräftas av senare tiders ökade förekomst av dessa i vissa stater. De dyker upp i Ayatollorna Khomeinis och Khameneis Iran. De var vanliga i Saddam Husseins Irak. De finns väl representerade i Hugo Chávez och Nicolás Maduros Venezuela liksom numer i Recep Tayyip Erdoğans Turkiet. Varhelst de styrande kan känna sig ifrågasatta och där deras auktoritet inte kommer från folket växer muraler upp som svampar ur jorden. Även icketotalitära stater har försökt sig på målningar, skulpturer och mosaiker i jätteformat för att tillrättalägga bilden av sin existens. I till exempel Sverige övergick den nationalromantiska perioden under det sena 1800-talet, som gav oss bland annat Skansen, i det socialdemokratiska folkhemsbygget som man kan hävda hade totalitära inslag. Carl Larssons muraler i Nationalmuseet är ett utslag av nationalromantiken och otaliga offentliga utsmyckningar är ett tecken på folkhemsbygget.

Att de styrande på detta sätt använder sig av konsten för att ideologiskt uppbygga medborgarna eller för att trycka ned dem i skosulorna är bara den ena sidan av muralernas politik. Den andra sidan står de politiska protesterna för, ropen på mer frihet och demokrati. Konstnärers försök att visa på det absurda i den situation som råder. Det är i det ljuset som man kan se de många muralmålningar som dyker upp på platser där konflikter råder eller där människor känner sig beskurna och ofria. Dessa målningar utförs både av etablerade konstnärer och amatörer. Man kan se exempel på dessa på väggar och murar i Nordirland och i våldsutsatta områden i USA. Berlinmuren kallades för världens längsta kanvas. Där protesterade människor från västsidan med konst. Från östsidan var det för riskabelt att närma sig muren. Muren som Israel byggt och bygger runt Västbanken kommer i framtiden också att få sina konstverk. En mur mellan USA och Mexiko kommer inte att få stå omålad länge, Den skriker efter politiska budskap som protesterar mot de rika ländernas inskränkthet. Gatans konstnärer protesterar med sina alster i dagens Moskva och Caracas. De försöker visa på en alternativ framtid på husväggar i Jerusalem, Teheran och Ankara. Muralmålningar kommer alltid lämpa sig för politiska budskap.